fredag 6 september 2013

Att vara pappa

Det har nu gått mer än 1,5 månad sedan Alexandra låg på britsen och sög i sig lustgas. 1,5 månad sedan Sonja kikade ut och tog sina första andetag.
I detta ögonblick slutade vi vara individer och gick över till att vara en familj.

Att vakna klockan 1 på natten och få höra att nu måste vi ringa in till förlossningen gör den mest förberedda människa yr. Att få höra från dem att det inte är dags än gör inte saken bättre.

Förstår nu att man kan inte på något sätt vara beredd på en sådan sak, det bara kommer som det gör.

Vi har stött på en del motgångar under vägen med låg vikt, skrikande utan synlig orsak och stora förändringar i kosten.

Dock har vi med varandras hjälp och en nypa sunt förnuft klarat oss igenom det.
Tipsen har varit många från alla håll, mycket omtänksamt men vi har själva arbetat oss fram till svaren med många timmars letande och undersökande av information. Detta har visat sig lyckosamt då BVC hela tiden gett Cudos för bra arbete.

Ett exempel är när Sonjas öga var igenmurat med morgongegg, väldigt många kom med tips om att vi skulle hälla allt möjligt märkligt i ögat. Saker som oljor, vatten och bröstmjölk.
Vi började genast undersöka saken och kom fram till att massage och väntan skulle lösa det. BVC gav klartecken då detta var precis vad som skulle göras.
Så booya alla lättmanövrerade människor som går på allt som sägs. Kritik!

Jag är otroligt glad över att ha en dedikerad sambo som gör allt för vårt barn. Detta gör att jag själv får energi till att göra samma sak för både henne och lillan.

Att vara en förälder ändrar verkligen perspektivet på hela livet på ett sätt som man inte kunde tänka sig innan.
Man läste på och lyssnade på en massa människor men det kunde verkligen inte ge en rättvis bild av vad som komma skulle.

Dessa förvirrade osammanhängande raderna är sponsrade av sömnbrist och hörselskador.