Det vackraste som finns är ens eget barn. Värmen och glädjen som infinner sig när detta lilla knyte står i hallen och skiner upp som en liten sol när en kommer hem trött efter jobb. Så otroligt ego jag känner mig nu, men det är helt fantastiskt. Bara så ni vet.
Glädjen som kommer infinna sig när denna lilla bajsmaskin får sitt eget rum att leka i. Med en massa gosedjur och hens första riktiga säng.
Well Njut nu av bilden för det gör jag. Glädjen i gungan är det inget som slår
Det har nu gått mer än 1,5 månad sedan Alexandra låg på britsen och sög i sig lustgas. 1,5 månad sedan Sonja kikade ut och tog sina första andetag.
I detta ögonblick slutade vi vara individer och gick över till att vara en familj.
Att vakna klockan 1 på natten och få höra att nu måste vi ringa in till förlossningen gör den mest förberedda människa yr. Att få höra från dem att det inte är dags än gör inte saken bättre.
Förstår nu att man kan inte på något sätt vara beredd på en sådan sak, det bara kommer som det gör.
Vi har stött på en del motgångar under vägen med låg vikt, skrikande utan synlig orsak och stora förändringar i kosten.
Dock har vi med varandras hjälp och en nypa sunt förnuft klarat oss igenom det.
Tipsen har varit många från alla håll, mycket omtänksamt men vi har själva arbetat oss fram till svaren med många timmars letande och undersökande av information. Detta har visat sig lyckosamt då BVC hela tiden gett Cudos för bra arbete.
Ett exempel är när Sonjas öga var igenmurat med morgongegg, väldigt många kom med tips om att vi skulle hälla allt möjligt märkligt i ögat. Saker som oljor, vatten och bröstmjölk.
Vi började genast undersöka saken och kom fram till att massage och väntan skulle lösa det. BVC gav klartecken då detta var precis vad som skulle göras.
Så booya alla lättmanövrerade människor som går på allt som sägs. Kritik!
Jag är otroligt glad över att ha en dedikerad sambo som gör allt för vårt barn. Detta gör att jag själv får energi till att göra samma sak för både henne och lillan.
Att vara en förälder ändrar verkligen perspektivet på hela livet på ett sätt som man inte kunde tänka sig innan.
Man läste på och lyssnade på en massa människor men det kunde verkligen inte ge en rättvis bild av vad som komma skulle.
Dessa förvirrade osammanhängande raderna är sponsrade av sömnbrist och hörselskador.
För lite mer än en vecka sedan var jag och Alexandra på ultraljud.
Det var det tredje i raden, men skulle visa sig att inte vara det sista.
Vi fick se vår lilla bebis, vilket är lika fantastiskt varje gång.
Dock var där något som kändes konstigt.
Vi fick veta att bebisen var mindre än vad den skulle vara vid den här åldern.
Detta var hemskt att höra då vi gjort allt för att den ska ha en så bra start som möjligt.
Sköterskan sa att det var på gränsen för att inte behöva åka in på moderkaksprov.
Det blev en ny tid för att se så att tillväxten inte stannat av.
Vi båda var väldigt nere efter detta och när vi kommit hem la vi oss bara ner.
Några timmar senare skulle vi dock till barnmorskan vilket var en stor hjälp då hon förklarade bättre hur det låg till.
Bebisen ligger alltså väl inom kurvan och har haft en stadig tillväxt.
Vi fick här också höra hjärtljuden vilket var fantastiskt då man fick höra hur starkt det slog och hur den sparkade.
Vi är fortfarande lite oroliga men vi får se vad nästa ultraljud visar.
Från en lätt orolig blivande pappa.
PS. Capio må vara privatägt men har bra personal när det kommer till barnvård. Mindre bra på vanlig vård. DS.
Och vilja skriva, ja så är det nu.
Dock finner jag inte inspirationen till att starta på ett ämne.
Vill verkligen skriva, men om vad?
Vissa dagar är det svårare än andra.
Jag skattar mig lycklig att jag har Alexandra som håller mig flytande just nu.
Min hjärna är nere i en svacka och jag vill egentligen bara krypa ner i sängen och sova en vecka.
Vet inte vad som orsakat detta då jag inte har något direkt nedstämmande i mitt liv.
Well. Bara att kämpa på så vänder det väl.
Imorgon händer väldigt positiva saker så då bör det vända.
Ska skriva på papper om att jag är vår bebis pappa, sista ultraljudet innan födsel och jag ska få höra hjärtljudet för första gången.
Woop woop
Den här debatten är väldigt underhållande.
Att tycka amningen, som är världens naturligaste sak ska gömmas undan och smygas med.
Varför? Vi har inga problem med att se bröst i ej naturliga områden som tidningar och filmer.
Att någon som använt sin kropp till att bli känd är kritisk till öppen amning är ju bara absurdt.
Jag personligen tycker att man ska kasta fram brösten om ens barn vill ha mat. Inte famla fram en filt för att gömma barnet under eller liknande.
Detta kan ju ge en slags skev bild för barnet i framtiden, "nu ska jag äta och det är fyllt med skam och ska gömmas undan". Ätstörningskliniken nästa?
Man kan diskutera fram och tillbaka hur mycket den första tiden i livet formar en, men att ta risken att skapa ett socialt skadat barn är inte bara egensinnigt utan sjukt.
Well miss Bella, jag hoppas för ditt kommande barns skull att dina "intressanta" tankar kring detta inte ger några framtida men.
Från en irriterad blivande pappa.
Nu är det nästan exakt 2 månader kvar. Nervositeten har börjat inträffa och mitt behov av att möblera om hemma har ökat fruktansvärt mycket. Skulle helst dragit ner nån vägg och byggt något kul rum. Kan dock bli knas med grannen och hyresvärden.
Var med Alexandra på första föräldrakursen igår och det var väldigt läskigt. Mycket information och många människor som man aldrig träffat innan. Dock gick allt smidigt och vi gick därifrån glada och mer kunniga.
Tiden kan inte gå för snabbt just nu.
Vill att vår lilla apelsinpåse kikar ut nu.
